Har du någon gång tyckt synd om dig själv och tagit på dig offerkoftan?

sad2webJag skulle tro det. Finns det någon som aldrig har tyckt synd om sig själv? Det tror jag inte.

Jag tyckte synd om mig själv rätt mycket förut. När jag sen blev sjuk blev jag bottenlös i självömkan. Jag skyllde på allt och alla för att jag hamnat i det jag var i. Jag sökte svar utanför mig själv men fann inga. Det var först när jag blev less att vara där nere, ensam, i det bottenlösa schaktet av eländes elände som jag insåg att jag var tvungen fixa det här själv. Och det gjorde jag. Jag skaffade mig de verktyg jag behövde och gjorde det. Det tog ett par år men sen var jag uppe ur det svarta hålet. Jag rev ner den mur jag byggt runt mig själv för att försvara mig från omvärldens ondska. När jag upptäckte att den även hindrade min kärlek att nå ut till andra och deras kärlek att nå mig jämnade jag den med marken. Jag var fri, jag var lycklig, jag började göra läskiga saker för att se var mina gränser gick.

Och det har gått rätt bra. Men ibland trillar jag dit i alla fall. Tycker synd om mig själv, fast jag inte vill. Om det går över på ett par timmar eller någon dag, då kan jag acceptera det men drar det ut på tiden då blir jag irriterad. Förutom att tycka synd om mig själv så börjar jag ”slå” på mig själv för att jag är så dum. Det fattar jag väl, jag har ju alla verktyg, jag vet hur man gör för att komma upp igen!

Det går längre och längre mellan perioderna när jag tycker synd om mig själv och det är rätt länge mellan de långa perioderna. Mitt mål är att när jag känner att jag inte kan komma ur mina offerkänslor på några minuter, sätta äggklockan på 20 minuter och tillåta mig att intensivt tycka synd om mig själv tills den ringer. Sen får det faktiskt vara nog. Jag har annat, mycket trevligare saker, jag kan lägga energi på än att gå omkring och tycka synd om mig själv.

sadwebbVarför tycker vi människor synd om oss själva? Vad beror det på? Min teori är att vi är andliga varelser och väljer att inkarnera i en fysisk kropp i en fysisk värld för att det är ett mycket effektivt sätt att utveckla sitt medvetande. Här är det intensivt och påtagligt. Riktigt jobbigt periodvis. ”Uppe” i andevärlden ”finns inte” tiden. I andevärlden är en mänsklig livstid som vi kanske uppfattar en dag eller en vecka. Så i andligt tillstånd kan det ta eoner att utveckla det vi kan i en fysisk kropp.

Om vi kommer ihåg att vi är andliga varelser i en fysisk kropp istället för tvärt om kan det bli lättare att inte hänga upp sig på småsaker. Sen läste jag en intressant sak i boken jag läser för tillfället. Adam säger i sin bok “Drömhealerns väg” att den sinnesstämning vi hade när vi dog i det tidigare livet följer med in i nästa. Jag vet att jag dog som 18-årig yngling i Auschwitz och missade den läkarutbildning jag tänkte gå. Jag var bitter och arg, upplevde att världen var emot mig. Jag inser nu att jag bar den känslan med mig in i döden. Den känslan följde med mig in i det här livet, en känsla av att jag skulle vara tvungen att kämpa hårt för det jag ville och ändå inte räkna med att jag skulle få det.

Jag har varit bitter många gånger, ibland utan att veta varför. Allt tråkigt som hände var någon annans fel, aldrig mitt. Jag vägrade erkänna att jag kunde ha fel. Att be om ursäkt eller säga förlåt, det var jättesvårt. Och om nån hade rätt att vara bitter så var det väl jag! Jag har varit mobbad i skolan och på arbetsplatser och haft en våldsam f.d. man. Nu vet jag att jag till stor del inbjöd till det. Jag respekterade och värdesatte inte mig själv och då behövde andra inte göra det heller.

Nu har jag precis kommit ur ”offerkoftan”. För den här gången. Jag vet att jag trillar dit igen men jag hoppas det dröjer tills nästa gång. Det är verkligen inte kul att vara där. Det som är det värsta när jag har på mig ”offerkoftan” är att jag sårar min familj och andra i min närhet. Jag blir lättirriterad och kan skylla på andra utan orsak.

Idag bad jag min man om ursäkt för att jag varit så otrevlig de senaste dagarna. Utan att säga varför jag hade varit det (jag är inte riktigt säker på om jag ens vet varför) bad jag om ursäkt och sa att jag hade glömt att fokusera på allt jag är tacksam för. Jag hade börjat fokusera på vad jag saknade och kände brist på det.

Det är skillnad på att önska och önska. Om man önskar och känner brist knuffar man bort det man mest vill ha. Men om man önskar och känner tacksamhet för det man redan har, blir allt utöver det man har en guldkant i tillvaron och du får ännu lättare att känna tacksamhet. Då drar du också till dig det du önskar. Det här är attraktionslagen.

Motherbaby-webMen det är mänskligt att fela, det är mänskligt att tycka synd om sig själv. Däremot är det inte hälsosamt att göra det för ofta och för länge. Låt oss vara snälla mot oss själva och mot varandra, för kärleken är ändå det som är det viktigaste.

Ta hand om dig så du kan hjälpa andra att må bra.

Behöver du någon att prata med?

Boka ett vägledningssamtal med mig. Du når mig via e-post på lena.elllingsson@lenaellingsson.se

Jag finns på facebook: Lena Ellingsson

Gilla min sida på facebook: Inner Source

Gratis tips och råd om personlig utveckling hittar du här.
F
ram till 13 december 2013 är du dessutom med i dragningen om en gratis horoskoptolkning under 30 minuter.

 

Tagged with →  
Share →

3 Responses to Har du någon gång tyckt synd om dig själv?

  1. CeciliaRockBabeKarvegard says:

    Vilket underbart inlägg!

    You Rock!!!

  2. CeciliaRockBabeKarvegard  Tack snälla Cecilia 🙂

  3. Så bra skrivet, nu har du stärkt mig!

Set your Twitter account name in your settings to use the TwitterBar Section.
Visit Us On FacebookVisit Us On TwitterVisit Us On Linkedin