Tänk vad lycka och sorg kan blandas.
Det tänkte jag en dag när jag blev bjuden på fika av en kär vän för att jag lånat ut mina akrylfärger när hon skulle på Vedic Art kurs. Under fikat berättade hon om när hon förlorade sina två av sina fyra barn. Även om det nu är länge sedan så finns saknaden kvar. Jag kom att tänka på en fin berättelse jag hört eller läst någonstans. Här kommer den, för min vän och för er andra som saknar någon när eller kär.
“En själ väntade. Väntade på besked att det var dags att gå upp i högre sfärer. Själen visste att det var dags, frågan var bara när det skulle ske. Medan själen väntade blickade själen ner på Jorden och tittade på människorna. Det var speciellt ett par människor som själen ständigt återkom till. Det var en man och en kvinna som älskade varandra och som längtade efter ett barn. De försökte och försökte men varje månad grusades deras förhoppningar. Men de fortsatte med sina arbeten, var vänliga mot andra människor och ingav hopp, även till varandra.
Själen kände en längtan att få vara det barnet som paret önskade sig.
– Men du väntar ju på att avancera upp i sfärerna. De kallar ju på dig snart, sa de andra själarna.
– Ja, men då kan jag ju komma, sa själen.
– Då ger du ju din mamma och pappa sorg!
– Ja, men de kommer att förstå, sa själen.
Så föddes själen som ett länge efterlängtat barn. Paret var mycket lyckliga och överförde sin lycka till sonen. Han blev ett mycket lyckligt barn och spred mycket glädje i sin omgivning.
Så en dag, när pojken var åtta år, kom kallelsen.
Och själen gick.”